Känns som att jag inte borde klaga

Jag menar, jag har det ju väldigt bra. Bästaste Pojkvän, goda vänner, folk som bryr sej om mej, lär känna nytt folk hela tiden, sjysst skolgång och dessutom awsomaste projektarbetet på G, min vardag är innehållsrikare än många andras, jag är ute och har kul varje helg, jag har stora planer inför sommarn, pengar, lägenhet, och massa mer bra saker.

Men jag gillar att klaga.

Och jag är bra på det, så here it comes!

För några år sedan när jag bodde på p12an så bestämde jag mej för att jag faktiskt inte vill må dåligt och ha ätstörningar etc. längre, jag bestämde mej för att jag vill leva ett vanligt och normalt liv och framför allt kunna klara mej själv.

Och för all del, det har gått bra, och jag har jobbat jäävligt mycket för att komma dit jag är idag.

Men jag klarar mej fortfarande inte själv.

Jag behöver hjälp. Jag är inte klar än.

Och det gör mej galen, för det känns som att jag borde ha kommit längre än såhär vid det här laget. Jag blir besviken, framförallt på mej själv. Och jag vet inte hur i hela helvete jag ska göra för att komma dit. Vad är det som fattas? Vad mer behöver jag jobba på? För just nu känns det som att allt står still, som att jag inte är påväg nånstans.

Jag känner mej så jävla låst, instängd. Inte bara psykiskt, utan även 'fysiskt'. Jag kommer inte kunna lämna Uppsala och börja jobba förns gymnasiet är klart, vilket kanske egentligen är bra, men jag vill ut och prova mina vingar nu, jag vill känna att jag är påväg nånstans! Jag vill känna att jag göra något bra.

Och detta gnager i mitt huvud precis hela tiden, vilket även påverkar mitt humör. Så förlåt folks om jag är extra surig och lättirriterad just nu, men jag behöver få vara det.

Fan vad jag vill att min psykolog ska komma tillbaks nu.

Peace.