Idag fick jag åka buss med Glada Bussgubben.

Glada Bussgubben är bäst.

För er som aldrig varit i Uppsala och fått åka med Glada Bussgubben så ska jag nu förklara varför han kallas som han gör.

Han är Glad.

Mycket glad. Till alla som går på bussen så ler han stoort och säger "Heej, Välkommen!" Och man känner  sej så himla välkommen! Och man kan inget annat än fånle tillbaks och pipa fram ett lyckligt "Tack!" och gå och sätta sej, fortfarande med fånigt leende och en känsla av lycka i bröstet. Och man skiter i att det är skitvarmt på bussen och man skiter i att tanten bakom en luktar bajs och man skiter i att det är långa bussköer och det känns som att man inte kommer någonstans, för man är bara så jävla glad.

Och man kan se honom le för sej själv i spegeln som är där ovanför chaffören, och man fortsätter le och le och le.

När man går av så säger han "Ha det så bra!" i högtalaren och vinkar i spegeln och man ler ÄNNU större och vinkar lyckligt tillbaks och nästan skuttar av bussen och fortsätter le ett bra tag till.

Jag blev inte ens fräsig när min skitjobbiga Jehovasvittnegranne med skitpipig och skitgäll röst prackade å mej sina jävla Jehovatidskrifter, utan log åt kärringen och tog emot.

Vilket jag ångrar nu, hon kanske tog det som en uppmuntran och kommer fortsätta pracka på mej helvetestidnignarna.

Men det skiter jag i just nu, jag vill fortsätta vara glad efter underbarar bussresan.

Peace!