Jag ändrar föregående uttalande till att jag funderar på att lägga av med bloggandet efter det här inlägget. För jag känner att jag bara måste kräkas ur mej det här nu.

Jag lever på socpengar, får bland annat lägenhet, internet och busskort betalt av Tian. Plus pengar i handen för att köpa mat och leva på, sen en liten summa pegnar som enbart går till kläder.

Och jag har alltid varit stolt över det, över att jag faktiskt har tagit mej hit och har nån form av inkomst och någonstans att bo, trotts allt jag gått igenom. Stolt över att jag kämpat mej upp hit till där jag är idag, då jag faktiskt inte kan bo hos mina föräldrar och de defenitivt inte kan försörja mej. Jävligt stolt.

Fram tills idag.

På Arbetsmiljö och säkerjets-lektionen idag så stod läraren i princip halva lektionen och predikade om hur dåligt och världelöst det är att leva på soc, att det egentligen inte är ett alternativ, att leva på bidrag är det absolut värsta som finns och att man inte kan känna någon form av stolthet om man gör det.

Och jag satt verkligen och skämdes. Skämdes över mitt sätt att leva och i princip över hela mitt liv. Hon fick mej att känna mej totalt värdelös och som att jag inte är något annat än en börda för sammhället, utan någon form av framtid, för lever man på bidrag så blir så bekväm med det att man aldrig börjar jobba förstår ni.

Jag satt och höll andan och spände hela kroppen för att inte börja panikgrina inför klassen, det hade ju bara varit så pinsamt. Efter att alla lämant klassrumemt efter lektionen gick jag fram till läraren och sa något om att "jag vill bara poängtera att jag lever på soc, och jag har aldrig kännt någon skam över det förns idag". Hon började såklart försöka stamma fram något om att det verkligen inte var hennes mening med stora, skamsna ögon. Jag kände inte för att lyssna på något försök till ursäkt och avslutade med att "jag sparar faktiskt minst tusen spänn i månaden" då hon under lektionen poängterat att man inte alls har råd och spara pengar om man lever på bidrag.

Och jag är bara så arg arg arg och ledsen och förnedrad just nu, det är som att hela min bild av mitt liv plötsligt togs bort och nu känner jag bara att jag verkligen borde skämmas över att jag lever som jag gör och jag inte har något att vara stolt över. Och det är väl klart att jag fattar att det inte var lärarens mening att få någon att känna så och så vidare, men hon undervisar faktiskt även i Psykologi och Tonårspsykologi och ville egentligen bli psykolog och inte lärare, och då tycker man att han kanske borde vara lite insatt i att det finns jävligt många ungdommar som inte kan bo hos päron, och hur ska man då klara sej om man inte lever på bidrag? Och där står hon och berättar att soc och arbetsförmedlingen är det värsta som finns, inför gymnasie elever?

Nej, fan också vad sur jag är just nu. Åkte till och med hem från skolan för jag kände att jag var ett hårsmån från att bryta ihop, vilket jag också var för så fort jag låste dörren bakom mej så började tårarna spruta hejdlöt.

Horunge. Skitlärare. Jag brukade tycka om den läraren, men nu vill jag aldrig gå på hennes lektioner igen. (och jag har henne sex timmar i veckan, yey.)

Skam.

Mina vänner!

Jag funderar faktiskt på att lägga ner bloggandet helt, då jag inte känner att jag får något utav det längre. Inte för att jag är värsta storbloggarn och grejer, men några trogna läsare har jag allt.

Återkommer vid senare tillfälle om hur jag bestämt mej. Lägger ner ett tag nu iallafall.

Peace!

BARA FÖR ATT JAG ÄR VÄRLDENS BÄSTA KOMPIS SOM SITTER ÄNDA BORTA I SUNDSVALL OCH GÖR SUPERSÖT SPELLISTA TILL MEJ PÅ SPOTIFYEN FÖR ATT CHEERA MEJ UPP! <3<3<3<3

http://open.spotify.com/user/mitildi/playlist/0D8FgdxRYE8yoEBlPyss2G <3

Vilket totally funkade!!

Kameran inte stulen heller, blev hittat på Jasses skola så jag får tillbaks den i veckan :):):):):)

Och den tredje Oktober gör jag en till scarification!!

PEACE! <3

Mitt liv suger.

Bästa kompisen är på värsta hälso-semestern i Sundsvall och här sitter jag och luktar illa och lever på pizza och orkarinte ens ta mej till bussen till stan för att träffa folk.

Och för första gången i mitt liv så totalsatsar jag på skolan, och jag fattar inte hur folk orkar plugga så jävla mycket! Jag har ändå något mildare schema än det flesta, men känner mej ändå helt jävla utbrännd efter knappt en månad. Det ser mörkt ut det här, med framgång i skolan, må jag säga.

Min bror är tillbaks till Uppsala för att ännu en gång ljuga om att "han ska sköta sej nu", jag glider ifrån de vänner jag har allt mer för att jag aldrig hör av mej och kommer med ursäkter för att slippa ta mej någonstans för att träffa dem. Inte för att jag inte vill vara med dom, jag orkar bara inte lämna lägenheten. Nu känns det även som att jag bara är vresig och taskig mot Pojkvän hela tiden, trotts att han är världens bästa och faktiskt är den enda som står ut att vara i närheten av mej just nu.

Och till råga på allt, jorå, det är inte slut än, så tror jag att min NYA kamera OCKSÅ blivit stulen! Som jag fick av bästaste familj som köpte en helt ny för att min förra blev stulen! Nejdå, jag känner mej inte alls som värdlens sämsta människa som inte håller koll på mina svindyra saker.

JAG VILL INTE MER.

Och att tänka att jag varit längre ner i skiten och ändå tagit mej där i från hjälps inte, för alla skitar är olika.

Det är samma sak varje år.

När hösten närmar sej och kylan kryper sej på och du förstår att man inte kan bo ute under vintern så ser du till att du hamnar på något nytt hem. Men till våren flyttar du ut igen och det blir samma sak som varje år.

Nu har du hamnat på något hem igen, hösten närmar sej och kylan kryper sej på.

Du säger något om att du faktiskt vill fixa det den här gången, att du faktiskt vill sluta och börja leva ett vanligt liv. Jag säger något om att den har vi ju hört förut. Du säger att jag borde ha lite mer faith in you, att du faktiskt menar det du säger nu. Jag suckar och rycket på axlarna. Sure, whatever.

Jag minns fortfarande hur det var när vi var små. När det sista vi sa till varandra innan vi somnade var "den som vaknar först väcker den andra!", när vi hade minidiscon hemma och det var X-files remixer och du spelade 'Stjärna på himelen' om igen för du visste att det var min favoritlåt. Du var kung på att göra coola legohus och bygga kojor av madrasser och täcken och stolar. Jag minns helgerna hos pappa och våra äventyr, du fixade picknick och vi tog våra cyklar och var borta hela dagarna och utforskade. Jag minns hur vi turades om att hämta lillebror när han ännu gick på dagis och jag minns våra spagettiochköttfärsås torsdagar.

Jag minns även hur vi ibland hörde ett duns från köket på natten och vi gick upp för att hitta mamma liggandes på golvet utan att andas och du fick göra första hjälpen och jag minns hur hon ibland kunde vara avsvimmad i flera timmar och du till slut ringde ambulansen och jag minns hur du smög in i hennes rum när hon sov om dagarna bara för att kolla om hon andades. Jag minns när du ibland fick köra henne till centrum i rullstolen trotts att du skämdes och jag minns hur du var den enda so stod upp mot pappas dåvarande sambo när vi var där.

Och jag kan fortfarande höra dej gråta från andra sidan dörren.

Du har alltid haft faith in me. Och jag har alltid haft faith in you. Men jag kan bara inte tro dej längre, jag har redan blivit besviken för många gånger. Det är ju fan för din skull som jag vill att du ska lägga av, jag vill ju för fan att du ska må bra och sluta ta sönder dej själv. Jag älskar dej förihelvete och det gör så jävla ont att se hur du förstörs mer och mer.

Snälla, visa mej att jag kan börja tro på dej igen.

Imorn åker hon alltså.

BFFen. Bästa kompisen. Girlfrienden. Homedawgen. H0mien.

Jag bah.

Aha.

Vem ska jag nu ringa och säga 'ähmen jag kommer till dej på kaffe' till när jag har tråkigt? Och vem ska nu tala om för mej vilka av alla skor jag kollat ut som är smyggast och vem ska jag nu dela nya spotify uppleverlser med?

Be prepared on a lite bittrare än vanligt Znövit.

What comes around goes around är bästa sitta-på-bussen-och-titta-lite-filosofiskt-ut-genom-fönstret-en-sensommarkväll/tidig höstkväll-låten.

Vaknar ensam, har ett vagt minne av att Pojkvän pussats hejdå tidigare, kikar på klockan som visar 13.47 Buffar upp kuddarna, sätter på TVn och placerar datan i knät och blir kvar i den possitionen i två och halv timme innan jag börjar fundera på om man skulle göra något av dagen, skymtar ju trotts allt en sol bakom persiennerna och jag lämnade inte lägenheten på hela dagen igår efter fredagens alkoholpåverkade äventyr.

Kastar en blick på lägenheten och konstaterar att jag inte för något i världen orkar städa den trotts att det verkligen behövs. Känner hunger och ringer kontaktperson Peter som föreslår långpromenad och käka på stan.

Jag gillar kontaktperson Peter väldigt mycket. Han är inte riktigt som de klassiska kontaktpersonerna jag haft tidigare, som man måste träffa en gång i veckan och ljuger i ansiktet för att de ska säga bra saker om en till soc och det enda bra med dom är att de bjuder på käk.

Peter bjuder också på käk, men för Peter kan jag berätta om fredagsäventyr och sega lördagar utan att vara rädd och vi skrattar åt det tillsammans, och vi ses när jag känner att jag har lust, inte när jag måste.

Har förövrigt fått frågan om jag ser honom som "farsan jag aldrig fick". Även fått samma fråga om Ankel K, och nej, jag ser inte mina, vad skall man säga, äldre killkompisar, som mina long losts farsor. Bara för att jag haft dålig relation med far så ser jag inte honom i varenda man jag träffar.

Jag kallar inte heller mina närmsta tjejkompisar för systrar eller dylikt, då jag tycker det är dumt att kalla människor som faktiskt inte är familj på riktigt för familj. Familj och blodsband är bland det viktigaste som finns och man bör ta vara på den faimilj man har istället för att försöka byta ut den.

Ser fram emot promenad.

Peace!

Kanske börjar bli dags att "dra tummen ur arslet" eller "hoppa upp på hästen igen" eller annan form av rolig ordvits som syftar på att ta tag i saker och få något gjort.

De senaste veckorna har jag haft mycket tid till att tänka. Och jag har tänkt, läst, läst andras bloggar, funderat, lyssnat, hört. Och ju mer jag tänker och reflekterar, ju mer medveten blir jag om att jag är precis som alla jävla andra.  Och det jag känner har halva männskligheten redan kännt tusen gånger. Jag själv har varit där så många gånger förut. Jag är inte speciell, du är inte speciell och din mamma är inte speciell.

En i mängden.

Men även fast jag är så jävla medveten om att mina upps and downs inte är ett dugg unika, så gör inte det min ångest lättare att leva med, min skit blir inte lättare att bära.

Men jag måste försöka lära av visdom och förstå att jag inte kommer dö den här gånger heller. Att jag redan tagit mej ur en sån här period förut. Att det finns ljus i slutet av tunneln, så att säga.

 Jag har nog en tendens till att lätt bli impulsiv och naiv och verkligen leva i nuet och inte se något annat än det jag är medveten om just nu.

Jaget.

I'm back bitches.

Peace!