Det är samma sak varje år.

När hösten närmar sej och kylan kryper sej på och du förstår att man inte kan bo ute under vintern så ser du till att du hamnar på något nytt hem. Men till våren flyttar du ut igen och det blir samma sak som varje år.

Nu har du hamnat på något hem igen, hösten närmar sej och kylan kryper sej på.

Du säger något om att du faktiskt vill fixa det den här gången, att du faktiskt vill sluta och börja leva ett vanligt liv. Jag säger något om att den har vi ju hört förut. Du säger att jag borde ha lite mer faith in you, att du faktiskt menar det du säger nu. Jag suckar och rycket på axlarna. Sure, whatever.

Jag minns fortfarande hur det var när vi var små. När det sista vi sa till varandra innan vi somnade var "den som vaknar först väcker den andra!", när vi hade minidiscon hemma och det var X-files remixer och du spelade 'Stjärna på himelen' om igen för du visste att det var min favoritlåt. Du var kung på att göra coola legohus och bygga kojor av madrasser och täcken och stolar. Jag minns helgerna hos pappa och våra äventyr, du fixade picknick och vi tog våra cyklar och var borta hela dagarna och utforskade. Jag minns hur vi turades om att hämta lillebror när han ännu gick på dagis och jag minns våra spagettiochköttfärsås torsdagar.

Jag minns även hur vi ibland hörde ett duns från köket på natten och vi gick upp för att hitta mamma liggandes på golvet utan att andas och du fick göra första hjälpen och jag minns hur hon ibland kunde vara avsvimmad i flera timmar och du till slut ringde ambulansen och jag minns hur du smög in i hennes rum när hon sov om dagarna bara för att kolla om hon andades. Jag minns när du ibland fick köra henne till centrum i rullstolen trotts att du skämdes och jag minns hur du var den enda so stod upp mot pappas dåvarande sambo när vi var där.

Och jag kan fortfarande höra dej gråta från andra sidan dörren.

Du har alltid haft faith in me. Och jag har alltid haft faith in you. Men jag kan bara inte tro dej längre, jag har redan blivit besviken för många gånger. Det är ju fan för din skull som jag vill att du ska lägga av, jag vill ju för fan att du ska må bra och sluta ta sönder dej själv. Jag älskar dej förihelvete och det gör så jävla ont att se hur du förstörs mer och mer.

Snälla, visa mej att jag kan börja tro på dej igen.