Mitt liv suger.

Bästa kompisen är på värsta hälso-semestern i Sundsvall och här sitter jag och luktar illa och lever på pizza och orkarinte ens ta mej till bussen till stan för att träffa folk.

Och för första gången i mitt liv så totalsatsar jag på skolan, och jag fattar inte hur folk orkar plugga så jävla mycket! Jag har ändå något mildare schema än det flesta, men känner mej ändå helt jävla utbrännd efter knappt en månad. Det ser mörkt ut det här, med framgång i skolan, må jag säga.

Min bror är tillbaks till Uppsala för att ännu en gång ljuga om att "han ska sköta sej nu", jag glider ifrån de vänner jag har allt mer för att jag aldrig hör av mej och kommer med ursäkter för att slippa ta mej någonstans för att träffa dem. Inte för att jag inte vill vara med dom, jag orkar bara inte lämna lägenheten. Nu känns det även som att jag bara är vresig och taskig mot Pojkvän hela tiden, trotts att han är världens bästa och faktiskt är den enda som står ut att vara i närheten av mej just nu.

Och till råga på allt, jorå, det är inte slut än, så tror jag att min NYA kamera OCKSÅ blivit stulen! Som jag fick av bästaste familj som köpte en helt ny för att min förra blev stulen! Nejdå, jag känner mej inte alls som värdlens sämsta människa som inte håller koll på mina svindyra saker.

JAG VILL INTE MER.

Och att tänka att jag varit längre ner i skiten och ändå tagit mej där i från hjälps inte, för alla skitar är olika.