Vaknar ensam, har ett vagt minne av att Pojkvän pussats hejdå tidigare, kikar på klockan som visar 13.47 Buffar upp kuddarna, sätter på TVn och placerar datan i knät och blir kvar i den possitionen i två och halv timme innan jag börjar fundera på om man skulle göra något av dagen, skymtar ju trotts allt en sol bakom persiennerna och jag lämnade inte lägenheten på hela dagen igår efter fredagens alkoholpåverkade äventyr.

Kastar en blick på lägenheten och konstaterar att jag inte för något i världen orkar städa den trotts att det verkligen behövs. Känner hunger och ringer kontaktperson Peter som föreslår långpromenad och käka på stan.

Jag gillar kontaktperson Peter väldigt mycket. Han är inte riktigt som de klassiska kontaktpersonerna jag haft tidigare, som man måste träffa en gång i veckan och ljuger i ansiktet för att de ska säga bra saker om en till soc och det enda bra med dom är att de bjuder på käk.

Peter bjuder också på käk, men för Peter kan jag berätta om fredagsäventyr och sega lördagar utan att vara rädd och vi skrattar åt det tillsammans, och vi ses när jag känner att jag har lust, inte när jag måste.

Har förövrigt fått frågan om jag ser honom som "farsan jag aldrig fick". Även fått samma fråga om Ankel K, och nej, jag ser inte mina, vad skall man säga, äldre killkompisar, som mina long losts farsor. Bara för att jag haft dålig relation med far så ser jag inte honom i varenda man jag träffar.

Jag kallar inte heller mina närmsta tjejkompisar för systrar eller dylikt, då jag tycker det är dumt att kalla människor som faktiskt inte är familj på riktigt för familj. Familj och blodsband är bland det viktigaste som finns och man bör ta vara på den faimilj man har istället för att försöka byta ut den.

Ser fram emot promenad.

Peace!