Kanske börjar bli dags att "dra tummen ur arslet" eller "hoppa upp på hästen igen" eller annan form av rolig ordvits som syftar på att ta tag i saker och få något gjort.

De senaste veckorna har jag haft mycket tid till att tänka. Och jag har tänkt, läst, läst andras bloggar, funderat, lyssnat, hört. Och ju mer jag tänker och reflekterar, ju mer medveten blir jag om att jag är precis som alla jävla andra.  Och det jag känner har halva männskligheten redan kännt tusen gånger. Jag själv har varit där så många gånger förut. Jag är inte speciell, du är inte speciell och din mamma är inte speciell.

En i mängden.

Men även fast jag är så jävla medveten om att mina upps and downs inte är ett dugg unika, så gör inte det min ångest lättare att leva med, min skit blir inte lättare att bära.

Men jag måste försöka lära av visdom och förstå att jag inte kommer dö den här gånger heller. Att jag redan tagit mej ur en sån här period förut. Att det finns ljus i slutet av tunneln, så att säga.

 Jag har nog en tendens till att lätt bli impulsiv och naiv och verkligen leva i nuet och inte se något annat än det jag är medveten om just nu.

Jaget.

I'm back bitches.

Peace!