Jag ändrar föregående uttalande till att jag funderar på att lägga av med bloggandet efter det här inlägget. För jag känner att jag bara måste kräkas ur mej det här nu.

Jag lever på socpengar, får bland annat lägenhet, internet och busskort betalt av Tian. Plus pengar i handen för att köpa mat och leva på, sen en liten summa pegnar som enbart går till kläder.

Och jag har alltid varit stolt över det, över att jag faktiskt har tagit mej hit och har nån form av inkomst och någonstans att bo, trotts allt jag gått igenom. Stolt över att jag kämpat mej upp hit till där jag är idag, då jag faktiskt inte kan bo hos mina föräldrar och de defenitivt inte kan försörja mej. Jävligt stolt.

Fram tills idag.

På Arbetsmiljö och säkerjets-lektionen idag så stod läraren i princip halva lektionen och predikade om hur dåligt och världelöst det är att leva på soc, att det egentligen inte är ett alternativ, att leva på bidrag är det absolut värsta som finns och att man inte kan känna någon form av stolthet om man gör det.

Och jag satt verkligen och skämdes. Skämdes över mitt sätt att leva och i princip över hela mitt liv. Hon fick mej att känna mej totalt värdelös och som att jag inte är något annat än en börda för sammhället, utan någon form av framtid, för lever man på bidrag så blir så bekväm med det att man aldrig börjar jobba förstår ni.

Jag satt och höll andan och spände hela kroppen för att inte börja panikgrina inför klassen, det hade ju bara varit så pinsamt. Efter att alla lämant klassrumemt efter lektionen gick jag fram till läraren och sa något om att "jag vill bara poängtera att jag lever på soc, och jag har aldrig kännt någon skam över det förns idag". Hon började såklart försöka stamma fram något om att det verkligen inte var hennes mening med stora, skamsna ögon. Jag kände inte för att lyssna på något försök till ursäkt och avslutade med att "jag sparar faktiskt minst tusen spänn i månaden" då hon under lektionen poängterat att man inte alls har råd och spara pengar om man lever på bidrag.

Och jag är bara så arg arg arg och ledsen och förnedrad just nu, det är som att hela min bild av mitt liv plötsligt togs bort och nu känner jag bara att jag verkligen borde skämmas över att jag lever som jag gör och jag inte har något att vara stolt över. Och det är väl klart att jag fattar att det inte var lärarens mening att få någon att känna så och så vidare, men hon undervisar faktiskt även i Psykologi och Tonårspsykologi och ville egentligen bli psykolog och inte lärare, och då tycker man att han kanske borde vara lite insatt i att det finns jävligt många ungdommar som inte kan bo hos päron, och hur ska man då klara sej om man inte lever på bidrag? Och där står hon och berättar att soc och arbetsförmedlingen är det värsta som finns, inför gymnasie elever?

Nej, fan också vad sur jag är just nu. Åkte till och med hem från skolan för jag kände att jag var ett hårsmån från att bryta ihop, vilket jag också var för så fort jag låste dörren bakom mej så började tårarna spruta hejdlöt.

Horunge. Skitlärare. Jag brukade tycka om den läraren, men nu vill jag aldrig gå på hennes lektioner igen. (och jag har henne sex timmar i veckan, yey.)

Skam.

Mina vänner!

Jag funderar faktiskt på att lägga ner bloggandet helt, då jag inte känner att jag får något utav det längre. Inte för att jag är värsta storbloggarn och grejer, men några trogna läsare har jag allt.

Återkommer vid senare tillfälle om hur jag bestämt mej. Lägger ner ett tag nu iallafall.

Peace!