Häromnatten när jag låg och funderade på om min kära pojkvän hade ryckningar i kuken i sömnen eller om han var vaken och bara kännde för atty vifta på den så kom jag att tänka på att det hade fan varit najs att ha en liten guldfisk hemma. I en såndär klassisk rund skål som de alltid har.

Och nej, pojkväns kuk har inget med guldfiskar att göra. Slöa, halvsovande tankar kan dock leda en till udda saker.

Han rycker inte bara i sömnen, utan snarkas och dregglar oxå. och i och med dreggel så började jag tänka på min misse som jag hade i många många år som på äldre dgar började dreggla sjukt mycket, och att det gade varit så himla najs med en liten katt runtspringandes hemma. Men det skulle vara näst intill djurplågeri att försöka låsa in en stackare i min mini lägenhet.

Ja, och därifrån bar det av till att en guldfisk skulle jag kunna ta hand om. Slutsats: Från kuk till guldfisk.

Dock så vill jag gulla med mina djur, och guldfiskar får man inte gulla med för dom måste vara i sitt vatten för att inte torka ut och dö. Och en typisk mej hade varit att jag lite otänkbart tar upp den och kramar om den till jag somnar i sängen, som jag alltid gjorde med misse. Och sen skulle jag ju bli helt förstörd av att märka att den dött när jag vaknar. Usch. Då hade jag sagt 'sleep with the fish'. Bara för att det låter så coolt när folk säger det i filmer.

Jaja, slut tjatat om guldfiskar. Om ca en timme skall jag träffa en Johan, planen var pressbyråkaffe och stadspromenad men planen skrevs efter att vädergudar lovat sol och inte ser jag någon sol heller. Det får bli en kaffe på fik istället skulle jag tro.

Glad Znövit. Och tamigtusan, det har hållt i sej ett tag nu!

Peace!

 Asså fan. Fan oxå. Idiot.

Egentligen är jag inte arg. Knappt besviken. För fattar ju. Jag är inte dum i huvet. Men det gör ont, att fatta, och värst av allt, att inte kunna göra något.

Jag älskar dej ditt jävla as. Jag vill ditt bästa, jag hoppas DU förstår det. Jag är inte tjurkärring för att jag tycker att det är kul.

Denna patetiskt barnsliga låt ger mej så många minnen från när jag var 11-13 så att jag nästan blir tårögd.

Herregud, det var goda tider det. Till och från.

Märkt att det är ytterst få människor som hör av sej till mej nu för tiden, särskillt på helger. Därför tänker jag vara barnsligt tjurig bitteritta och inte höra av mej tillbaks och tycka att vill ni ses så får folk tamigtusan höra av sej till mej först. Hrm.

Ikväll blir det iallafall utgång med Matilda, som då allt vet hur man hör av sej. Får la se vad vi skall göra. Bara det inkluderar någon form av alkoholhaltig dryck så är nog jag nöjd.

Och nästa vecka skall jag köpa nya kläder som kommer få männslikheten att häpna men i don't give a shit faktiskt.

Fortfarande cepeförkyld, varit det i en vecka nu. Och inte förns idag upptäckte jag att jag faktiskt har hostmedicin hemma. Fail.

Peace.

Jag börjar nästan tro att min svenskalärare har en crush i mej, trotts mitt vackra tal om hur mycket jag hatar när hon kallar klassen för 'ungdommar'.

Hon är verkligen fett på, idag sa hon att "du behöver ju inte förhandsvisa, jag har tillit till dej och vet att du kommer prestera bra!" (tror hon avslutade med en diskret blinka-med-ena-ögat-lite-flirtigt-blinkning men är inte säker)

Detta sa hon då jag bävade för ett jävla tal som vi måste hålla för klassen. Alltså alla i klassen ska hålla varsitt tal. Jag har dock redan skrivit klart det och vet att kära lärare kommer älskat, men jag hatar verkligen att tala inför folk. I de flesta sammanhagn överhuvudtaget. Och jag hatar att behöva höja rösten (jag talar oftast väldigt lågt). BLÄH PÅ TAL!

Idag, mina vänner, så har jag RAKAT mina ben! Eller, halva smalbenen iallafall.

För nu börjar projekt Znövit-ska-bli-bekväm-med-att-visa-sina-ben! Jag skall utomlands i sommar och det lär bli jävla jobbigt att ha knästrumpor på beachen i 30+ grader lixom. Så ah. Nu ska jag börja ha tights som visar litelite av smalbenen till en början. Tills jag vänjer mej vid det.

Kom på när jag rakade benen att mitt bilddagboksnamn "OrakadeBen" låter jäävligt feministiskt! Och jag är inte den som gillar att kalla mej feminist så det lär sända ut rätt fel signaler detdär nicket. Jag bugar såklart för jämnställdhet och lika löner och att alla ska ha samma rätt att få jobb och grejer, men det är bland alla människor och inte bara kvinnor-män i mina ögon. Alltså, du ska ha samma förutsättningar oavsett om du är kvinna-man-svart-vit-dvärg-jätte och så vidare.

Jag gillar faktiskt flickigaflickor och manligamän grejen och hade då defenitivt inte haft något emot att laga mat åt min man varje dag om han ensam stod för att jobba och dra in pengaar åt familjen.

Nä, när jag gifter mej ska min man bära mej över tröskeln och inte tvärtom.

Därför kallar jag mej inte för feminist.

Sen får man tycka vad man vill om saken, jag vill inte vara den som dömmer.

Snart ner på stan och gassa i solen, fuck yeah!

Peace!

Idag provade jag på att steka pannkakor för första gången i mitt liv.

Det är då tur att man inte har några barn, de skulle ha skämts över sin värdelösa pannkaksstekare till mor.

Nä, detdär med pannkakor, det är då inte min grej.

Tisdag och psykologdag. Hon skall skriva ett litet intyg till skolan åt mej, om att hon tycker att jag skulle må bättre av dethär med halv studiegång. Jag så hoppas att det går igenom.

Efter psykologen idag så tänkte jag igenom vilken stor förändring jag gått igenom sen jag började träffa henne, vilket är ca ett år sedan.

Jag är mycket lugnare, har inte lika många hysteriska humörssvängningar. Jag är inte längre självironisk och inte alls lika självhatisk som jag brukade vara.

Jag har fortfarande sjukt svårt att tala om mina känslor, men det är iallafall en klar förbättring och jag tränar på det ständigt.

 Jag har accepterat att det faktiskt är åkej att må dåligt och vara påverkad av sitt förflutna, att hur stark jag än må vara så kommer jag inte ifrån det som varit.

Och ingen annan än superwoman skulle kunna gå runt och inte påverkas av all skit som jag fått gå igenom.

 - och jag är faktiskt ingen superwoman.

Cepeförkyld är jag. Hatar det, snor-i-hjärnan-grejen. Blah.

Snart kommer Matilda hit, undra om man ska försöka lura i henne några äckliga pannkakor så jag blir av med dem. Synd att kasta lixom.

Sen blire yoga, hurray, med den bra instruktören. Död åt den dåliga.

Peace.

 - Varför har inte jag några kompisar för?

 - För du är våldtäcksman. Uh-uh  uh-uh.

Inte kom väl jag upp till skolan heller och visst håller väl jag på bli sjuk igen.

Underbart.

Solen är borta oxå, kan det bli bättre?

Nej, tänk om man skulle skita i dethär och dra vidare.

Jag vill spola fram mitt liv till om två år. Om två år. Då kommere bli bra.

Ingen mer skola. Dags att kasta sej ut i det riktiga livet, äventyr, flytta från skiten, jobba på olika intressanta ställen, bo överallt.

Nej, jäklar, om två år, då kommer livet sätta igång på riktigt och jag kommer inte vara bunden till skituppsala och skitskola och skitsoc mer.

Jag är inte gjord för att plugga. Inte min grej helt enkelt.

Jag vill leva nu.

Peace.

Hanna bjöd på kinamat tidigare idag. Inte setts på ett halvår minst, så det var minnsan trevligt.

I flera timmar satt vi och talade om mitt absoluta favoritämne, det vill säga Mej.

Bra dag so far.

Ibland kommer jag på att jag är snygg.

Tro det eller ej, men jag har inte det utomordentligt braiga självförtroende som jag borde ha. Men jag har mina dagar. När man kommerpå att "fan, jag kanske är lite snygg ändå." och så känner man sej snygg hela dagen.

Nästan så man får sakta ner lite och få sej att inse att du må vara snygg, men inte så snygg.

Men, idag är jag snygg.

Ettlivtill uppdaterat. Länk finns i menyn till höger vid intresse.

Peace.

Trevligt folk, skön stämmning, halvbra musik, allt för många goda drinkar och hundra spänn plus.

Det är så alla lördag bör vara.

Viktigt att poängtera, detta uppstod icke på äckliga People, vi drog vidare till way mycket trevligare ställe inom snar framtid.

Peace och godnatt.