Det är samma sak varje år.

När hösten närmar sej och kylan kryper sej på och du förstår att man inte kan bo ute under vintern så ser du till att du hamnar på något nytt hem. Men till våren flyttar du ut igen och det blir samma sak som varje år.

Nu har du hamnat på något hem igen, hösten närmar sej och kylan kryper sej på.

Du säger något om att du faktiskt vill fixa det den här gången, att du faktiskt vill sluta och börja leva ett vanligt liv. Jag säger något om att den har vi ju hört förut. Du säger att jag borde ha lite mer faith in you, att du faktiskt menar det du säger nu. Jag suckar och rycket på axlarna. Sure, whatever.

Jag minns fortfarande hur det var när vi var små. När det sista vi sa till varandra innan vi somnade var "den som vaknar först väcker den andra!", när vi hade minidiscon hemma och det var X-files remixer och du spelade 'Stjärna på himelen' om igen för du visste att det var min favoritlåt. Du var kung på att göra coola legohus och bygga kojor av madrasser och täcken och stolar. Jag minns helgerna hos pappa och våra äventyr, du fixade picknick och vi tog våra cyklar och var borta hela dagarna och utforskade. Jag minns hur vi turades om att hämta lillebror när han ännu gick på dagis och jag minns våra spagettiochköttfärsås torsdagar.

Jag minns även hur vi ibland hörde ett duns från köket på natten och vi gick upp för att hitta mamma liggandes på golvet utan att andas och du fick göra första hjälpen och jag minns hur hon ibland kunde vara avsvimmad i flera timmar och du till slut ringde ambulansen och jag minns hur du smög in i hennes rum när hon sov om dagarna bara för att kolla om hon andades. Jag minns när du ibland fick köra henne till centrum i rullstolen trotts att du skämdes och jag minns hur du var den enda so stod upp mot pappas dåvarande sambo när vi var där.

Och jag kan fortfarande höra dej gråta från andra sidan dörren.

Du har alltid haft faith in me. Och jag har alltid haft faith in you. Men jag kan bara inte tro dej längre, jag har redan blivit besviken för många gånger. Det är ju fan för din skull som jag vill att du ska lägga av, jag vill ju för fan att du ska må bra och sluta ta sönder dej själv. Jag älskar dej förihelvete och det gör så jävla ont att se hur du förstörs mer och mer.

Snälla, visa mej att jag kan börja tro på dej igen.

 

Anna

14 september 2009 09:26

Otroligt vackert och starkt skrivet, Znövit. Jag tror att jag vet vem du skriver om/till, och jag hoppas att allt ska bli bra. Och jag tror också att jag vet ungefär vad det handlar om - och jag har själv varit i den situation. Eller ja, jag är väl det fortfarande, skulle man kunna säga. Jag hejar på dig, på er. Tänk positivt, trots att det är svårt. Finns här om du behöver prata eller skrika eller klaga eller bara ingenting. KRAM!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu byter jag till blogg.se, men tar inte bort denhär för tycker det är kul att gå tillbaks och läsa ibland, men kommer inte att uppdetera här alls längre!   Nya adressen :  http://znovit.blogg.se/   Peace! ...

  Dricker kaffe och har precis ätit biggest frukost med ägg och bacon och hela kittet. Väntar på att få ett samtal från Ung vuxna vilken sekund som helst, ska diskutera hurvida jag ska börja i terapi igen. Fick antagningsbrev från kovux igår och ...

  Försöker komma in i skolrutinen igen, men det är svårt när man bara läser två ämnen och några lektioner är varannan vecka, det blir liksom mindre än en lektion om dagen. Hanna kommer hit och hänger med mej sen, känns bra, behöver bolla så mycke...

  Suttit med världens jobbigaste huvudvärken hela dagen, hela huvudet har liksom pulserat typ, sjukt jobbigt. Precis lagt sej lite, nu dricker jag cider och Andrea speinger runt och tokstädar min lägenhet för att den är så äcklig. Kommer inte hitta...

  Höll på dö att tristess igår, men då slängde Martin iväg ett sms till mej och det slutade med att vi tog en kaffe i stan och sen promenerade runt i timmar och snackade skit. Sen tog vi en snabb öl innan vi gick hem, mycket trevligt! Nu ska ja t...