Kvinnan på andra sidan luren presenterar sej som min psykologs kollega och bästa vännina. Jahaja tycker jag. Hon frågar om jag var psykologs patient. Hehe, jojo, patient känns som att det har en sådan negativ klang, men jo hon är min psykolog, hurså?

- Jo det är så.. Att Agneta är.. Död...

- Jaha.. Oj... Lyckas jag klämma fram till svar. Borde jag beklaga sorgen eller borde hon göra det? Borde jag vara ledsen? Är jag ohövlig om jag inte låter ledsen? ÄR jag ledsen? Tusen tankar på en hundradels sekund innan jag lyckas klämma fram nån fråga om hur hon dog. Vänninan och kollegan på andra sidan luren berättar om en lång kamp mot livmodercancer som jag inte hade någon aning om. Hon sa ju något om cellgifter, men hur illa det var förstod jag aldrig. Hon berättade aldrig. Jag säger uppriktigt att herregud vad hemskt. Hon var den bästa psykolog jag någonsin haft. (fick bita ihop för att inte skojja till med ett "och jag har haft tämligen många hähä).

När dog hon då? Igår. Oj.. Ja, hon bad mej ringa hennes patienter och tala om, hon ville inte att någon skulle behöva läsa en sådan sak i UNT.

Well, jag läser aldrig tidningen så jag hade då rakt inte sett något om det i UNT. Jag vet med handen på hjärtat inte vad hon heter i efternamn ens en gång.

Efter ett tag får jag avbryta med att jag tyvärr har lite bråttom, men tack så jättemycket för att du ringde och ha det bra. (undrar hur man kan ha det bra när ens kollega och bästa vännina nyss dött?) Jag hade inte alls bråttom, jag klarade bra inte av att fortsätta tala om det och höra hennes sorgsna röst som tydligt talade om att hon var beskedet om hennes vänninas död krossat henne, och nu var hon tvungen att vara en god kollega och ringa runt till alla hennes patienter.

Det var ungefär två timmar sen.

och nu undrar jag.. hur känner jag?

Det är inte förns nu det börjar kännas, och jag börjar förstå vad det innebär. Inser hur tungt det kommer bli.

Jag ville tro att det jobbigaste redan var över.

Jag hade fel. Det jobbigaste börjar nu.

...och ensamheten trängar sej på.