Jag sa för ett litet tag sedan att det känns som att jag är dömd till att leva i ett ständigt hagelbajs, att det inte är nån idé att försöka repa sej efter ena skiten efter den andra för så fort jag börjar se ljus igen så börjar det hagla bajs igen.

En god vän till mej som jag träffade på behandlingshem för några år sedan har haft det svårt senaste åren, åkt ut och in på psyk och sammtidigt kämpad med aspergers och diabetes. För någon vecka sedan frågade någon om jag visste om något hänt henne, det gick något rykte om att hon låg på sjukhus. Jag hade ingen aning, tänkte att hon kanske låg på psyk igen. Sen kollade jag hennes fejja igår och såg massa logginlägg med ledsna gubbar och hjärtan och "jag saknar dej" kommentarer, mitt i allt hade hennes syster skrivit att man kunde fråga henne vad som hänt.

Jag mejlade henne och frågade för jag blev ju orolig.

Jag fick svar.

"Hej. Jo, hon ligger på sjukhus efter ett självmordsförsök. Hon har fått en hjärnskada som är bestående. Detta hände för en månad sen och hon låg i koma i drygt en vecka. De trodde hela hjärnan var "borta" men hon har blivit mkt bättre än vad vi kunde tro. Hon är uppe o går och pratar nåt ord ibland. Tyvärr känner hon inte igen nån alls och hon får inte ta emot besök av vänner än.."

Jag börjar sluta tro på detdär med Peace.

Jag har väl hört stories, om folk som sitter hemma utan toapapper eller pengar till toapapper och i ren desperation använt sej av tidningspapper för att kunna uträtta sina behov. Jag har alltid tyckt att de historierna är lite motbjudande, tidningspapper liksom? Ehw.

Här sitter jag nu. Klockan ett på natten utan toapapper och är i stort behov av ett toabesök, med en tidning liggandes på andra sidan rummet och funderar på om det är värt det.

Observera stort behov.

Ska jag helt enkelt hålla mej, ligga vaken hela natten i eventuella kramper för att slippa tidningen, eller ska jag helt enkelt lösa problemet med ett motbjudande alternativ?

Hur det slutar får ni antagligen aldrig veta.

Peace!