Senaste veckan har varit sjukt jobbig och intensiv med flera stora och jobbiga förändringar i mitt liv, och det har lite kännts som att jag blivit inkastad i någon dålig, patetisk Svenska tonårsfilm. Men för första gången ever så har jag verkligen förstått vilka underbara människor jag har omkring mej, vänner och familj. Jag har såklart haft dom som stöd hela tiden, men som vanligt när jag mår dåligt så drar jag mej oftast undan och leker Duktiga Znövit när jag träffar folk.

Men den här gången har jag verkligen inte orkat, och förstått att jag inte behöver. Jag behöver inte vara Duktiga Znövit och jag behöver inte alltid känna mej ensam, för jag har människor omkring mej som bryr sej om mej och ställer upp när jag behöver dem. För första gången så känner jag att jag är viktig i någon annans liv, att jag spelar roll. Svårt att förklara kanske, men det känns som att jag nyss upptäckt något stor, något bra, som egentligen alltid funnits där bara att jag inte riktigt insett det.

Allt mitt självhat om att jag bara är jobbig och dryg som whinar hela tiden har för ett par dagar försvunnit helt och jag har utan skuldkänslor låtit folk ta hand om mej och stå ut med mej. Det känns bra. Så jävla bra. Talesättet "inget ont utan något gott" kanske stämmer. Jag kanske har behövt gå igenom all den här skiten för att förstå att jag är minst lika viktig för andra, som de är för mej.

Peace. <3