Skall skriva ett repotage om Tove Jansson som skolarbete. Jag älskar Tove Jansson och fick faktiskt kriga lite med lärare för att få godkännande till att skriva om henne.

Men ju mer jag läser om och av henne, ser hennes konst och klipp med henne, ju svårare blir det för mej att komma på något bra att skriva. Allt vackert som finns att säga eller skriva om henne är redan sagt och skrivet. Och allt jag kommer på själv känns inte värdigt nog att skriva om henne, för hon är helt enkelt för bra. Det får inte vara något halvdant, det måste vara perfekt, precis som hon var.

Självförvållad prestationsångest.

Jag älskar Tove Jansson.

Humöret är fortfarande som en jävla bergochdalbana. När jag sitter och har en vanlig konversation kan ångesten plötsligt bita tag i mej från ingenstans och jag ler krampaktigt för att dölja.

"Hur är det egentligen Znövit?"

"Bra, det är bra. Trött bara, sovit dåligt." överslsätande skratt.

Jag kan inte kontrollera någonting längre, allt tycks flyta iväg från mej. Inklusive Jag.

Deala med dina egna jävla känslor, jag kan inte ens deala med mina egna.

Peace.