Det är sol. Det är varmt. Det är människor på stan. Det är alldeles för många cigaretter. Det är lulliga skratt och kramar. Det är öl. Det är dags att kasta av sej jackan.

Det är vår.

Så jävla underbart.

Jag behöver det här. Jag så behöver dethär.

Här, vill inte vara här.

Du måste tillåta dej själv att må dåligt Znövit, du måste få må dåligt.

Men jag vill inte! Jag vill inte må dåligt, jag vill aldrig mer må dåligt. Någonsin.

Det är åkej Znövit, du får gråta, låt tårarna rinna bara, få ut det.

Jag vill inte få ut det. Jag vill inte gråta. Tårarna får inte rinna.

De ska aldrig rinna.

Fucking misär.

Jag vill spola fram livet. Flera år. Många år. Så långt att jag blivit vuxen och skaffat en ny, egen familj. Min familj. Ett nytt liv. Mitt liv.

Ett liv där jag inte längre kommer styras av det som har varit. Ett liv då jag kommer glömma det förflutna och fokusera på framtiden. Bygga upp en mur av trygghet och kärlek till min familj.

Kanske är en fas, allt det här. Jag kanske växer ifrån det. Jag hoppas så.

Hoppas att det är en fas, att det är just nu, dessa år, att det kommer försvinna och glömmas bort sen.

För jag vill glömma nu. Snälla, åh snälla, snälla låt mej bara få fucking glömma.

Ett annat liv. En annan tid. Någon annans stans.

Inte här. Inte nu. Inte jag.