Humöret är hysteriskt uppochner, rena jäkla bergochdalbanan. Ena sekunden är jag på asbra humör och känner mej uppriktigt glad och känner att allt kommer lösa sej. Andra sekunden bryter jag ihop och det känns som att jag kommer gråta mej till döda med megaångest ovch hopplöshetskänslor inför precis allt.

Nedrans jobbigt.

Tänkt mycket på Psykolog senaste dagarna. Hur mycket jag önskar hon var kvar, hur mycket jag hade behövt henne och hennes visdom just nu. De flesta psykologer jag haft (vilket är tämligen många) sitter med en tår i ögonvrån och krystar fram ett "men stackars lilla flicka" när jag berättat om mitt liv och allt som hänt. Psykolg var inte sån, hon var bra. Lyssnade med förnuft, fick mej att att se saker ur ett helt nytt perspektiv. Saker jag lagt ner alldeles för mycket energi på blev som en fis i rymden och saker jag knappt tänkt på blev uppenbara.

Allt kändes bara så mycket bättre efter att jag talat med henne. Och jag kände för första gången att jag verkligen kom någonstans i min utveckling, att jag faktiskt lyckades bearbeta saker jag egentligen försökte förtränga. Och nu är hon borta. Gone. Och ingen kommer någonsin vara bättre än henne.

Lyssnar på Rihannas nya skiva, sjukt bra.

Peace.