När jag var yngre så tyckte jag aldrig om min farmor.

Kanske för att hon jämt försökte trycka i mej mat och alltid daltat med storebror och för att hon VARJE år blir lika besviken och arg över att jag inte äter julmat.

Men nu tycker jag om henne.

Hon svär mycket. Och när man poängterar att "Farmor, så du svär!" så svarar hon med ett "Det gör väl förfan du också" och då känner man sej ägd.

Och hon blir fortfarande helt lycklig i hågen när hon ser mej äta, jag är ju så mager, och bjuder på mer och mer hela tiden. Steka fiskpinnarna precis som jag vill ha dom kan hon också, säger jag brännda fiskpinnar så får jag brännda fiskpinnar och inga mesiga "gyllenbruna". "Vill du ha cancer så ska du fan få det också!" säger hon och höjer värmen på plattan lite till och öppnar fönstret för att brandlarmet inte ska sätta igång.

Hon bantar också, vilket hon gjort så länge jag kan minnas. Med banta menar jag äter ingen form av potatis, för äter man inte potatis så blir man smal, säger hon. Enda gången hon äter potatis är på julafton. Och den potatisen sätter sej tydligen som fan, eftersom att hon är lika stor nästa julafton också.

Sy kan hon göra också, gammal sömmerska som hon är. Det var därför jag hörde av mej till henne igår, behövde sy in några byxor. Och då blir hon helt salig, om man behöver hennes hjälp, och kan då rakt inte vänta till senare i veckan med att hjälpa utan vill på en gång!

Byxorna ser riktigt proffsiga ut må jag säga, tackar farmor!

Jag fick hem en massa kokt färskpotatis som jag kan steka resten av veckan, bara bra att jag vill ha, tycker hon, för hon kan ju inte äta den, hon bantar.

Undrar allt varför hon hade den hemma från första början.

Peace.

Hämtat ut nya skorna, de är skitsnygga, så snygga att jag dör lite av lycka inombords.

Personalen kommer hit, hem till mej, jag måste lämna urinprov. Fine tycker jag och klämmer in burken mellan benen och gör min grej, jag är tämligen van vid att lämna sådana vid det här laget. Hon lägger i stickan och jag hoppar lyckligt runt i mina nya skor och kollar hur de matchar med nya tröjan.

"Det fattas ett streck.."

Fattas ett streck? Vaddå fattas ett streck? Jag kolla stickan, mycket riktigt, det fattas ett streck. På benzo.

Besviken min. Jag har inte tagit något! Vi väntar lite till, den kanske inte är klar.

Det fattas fortfarande ett streck.

Min värld faller samman, det känns som att någon slår mej hårt i magen och tårarna börjar bränna bakom ögonlocken.

Jag har för fan inte tagit något! JAG HAR INTE TAGIT NÅGOT.

Besvikna blickar, frågor om jag är säker på om jag inte fått i mej något. NEJ. Jag tänker såklart att det måste vara lugnandet jag fick hos tandläkarn, men tydligen tycktes det som att det var för länge sen jag var där.

Jag har inte tagit något. Jag har inte tagit något. Jag HAR inte tagit något!

Vad händer nu? Kastar de ut mej? Är mitt liv förstört? Tänker noga efter, kan jag fått i mej något? Jag har inte fått i mej något.

Kommer förtroendet jag jobbar på att få i tre år försvinna, kommer de sluta lita på mej?

Vad händer nu?

Jag har inte tagit något.